Nu är det bara fyra veckor kvar av min mammaledighet. I alla fall 100%.

Det känns faktiskt jobbigt i hjärtat. Jag kommer att sakna ihjäl mig efter min lille plutt när man är så van vid att ha honom nära jämt. Jag vet. Jag har gått och blivit en sån där ”jobbig morsa” som längtar halvt ihjäl mig efter en timme från honom. P kommer att få en fantastisk sommar tillsammans med lillälskling och jag hoppas att de njuter tillsammans varje dag i det fina vädret och tar vara på tiden.

Men nu har snart 7 månader gått sen jag födde barn? Sen jag blev mamma till världens finaste lilla kille.

Hallå? SJU månader? Stoppa tiden!! Någon?!

Jag förstår nu vad man menar med ”ta vara på tiden för den kommer inte igen”. Jag vill inte att det ska gå så fasansfullt fort! Hälften vore nog

Hittade en så fin tavla härom dagen som jag lånade och gjorde om (för eget bruk) så att den skulle bli lite mer ”killig” (jag veeeet att det är otrolig diskussion om det här med könsrelaterat men jag ville ha en i grönt och blått).

Originalet hittar ni HÄR. De har också en väldigt massa fina väggord och tavlor. Kika in vettja!

Det har varit fullt upp här under helgen.
I torsdags hade jag och lillälskling premiär ”ute bland folk”. Eftersom RS-säsongen är på väg bort så har jag nu vågat ta med honom in en vända på gallerian Elins Esplanad (visserligen inte under rusning, men ändå). Toppat på det så var vi nere på stan och fikade med ett gäng ”mamma-kompisar” på Rådhuset i fredags. Premiär även för det. Lillälskling är dock fortfarande hostig efter smittan i Thailand, det har gått två veckor nu så jag hoppas att det släpper snart.

Igår blev hjärtat sex månader (jag säger det igen – vart tar tiden vägen!?) och det firade vi med ett namngivningskalas. Tråkigt nog backade fem personer (av cirka 25) ur i sista sekunden. En var förkyld, två valde släktmiddag och två fick jag ingen förklaring till. Så idag har vi roat oss med att käka mat och tårta som blev över, eftersom vi räknat med att vi skulle bli fler.

Vi valde att inte göra någon ”stor grej” av själva namngivningen eftersom jag tycker att ”dop” är något större (men det vill vi inte ha eftersom vi inte är troende). Samtidigt ville jag inte bli besviken över att flera skulle tacka nej till att komma (för att de är upptagna eller bor långt bort) – lite samma som besvikelsen jag känt över att mina närmsta vänner fortfarande inte ”grattat” mig ordentligt till att ha fått Albin. Det känns lite i hjärtat när mina föräldrars jobbarkompisar och långväga släktingar och vänner skickar kort och små presenter, men mina bästa vänner inte gjort det. Jag vet att jag är löjlig, det behöver ingen påpeka ♥ Kanske känner man inte på samma sätt kring det. Däremot tycker jag att födelsedagskort är kul att få – även om man fyller år 80 gånger under sitt liv. Föder barn gör man kanske bara en eller två gånger (eller ingen alls om man har ”otur”). För mig är det en stor grej att få en liten knodd och brukar försöka fira mina vänner som får smått ♥

Hoppas att ni haft en jättefin helg med massvis av sol!